Ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus (1 Pet 2:9).
För några år sedan firade vi 500-årsjubileet av den lutherska reformationen. Gud använde Martin Luther för att reformera kyrkan. När vi tänker på reformationen tänker vi först och främst på att Luther återinförde Bibelns lära om rättfärdiggörelsen, att Gud förlåter syndare endast av nåd för Kristi skull. Vi kan inte ta emot syndernas förlåtelse på annat sätt än genom tron. Vi kan inte förtjäna det genom gärningar, botövningar, ånger, självrannsakan, böner etc. I rättfärdiggörelsen tillräknar Gud oss av bara nåd en fullkomlig rättfärdighet, Kristi rättfärdighet.
Läran om rättfärdiggörelsen är huvudläran i den kristna tron, den lära som kyrkan står eller faller med. Om den läran faller, faller också kyrkan och är inte längre en kristen kyrka. Den kan vara en folkkyrka med stark organisation och många aktiviteter, men den kan inte vara en biblisk kyrka eftersom den inte förkunnar Bibelns huvudbudskap, nådens evangelium.
Många andra läror i Bibeln är nära knutna till läran om rättfärdiggörelsen. En av dem är läran om det allmänna prästadömet. Även den läran återinförde Gud i kyrkan genom Martin Luther. Enligt den har Kristus gjort alla som tror på honom till kungar och präster åt Gud, Upp 1:6. När läran återinfördes innebar det en radikal förändring i kyrkans liv, för den bröt fullständigt med påvens makt. Den visade hur falskt det är när påven hävdar att den enda vägen till Gud går genom honom och de biskopar och präster han har ordinerat. Jesus sa att han är den enda vägen och enda dörren till himlen. Därför är vi lutheraner överbevisade om att påven är Antikrist som betyder en som sätter sig själv i stället för Kristus. (Den grekiska prepositionen anti betyder i Nya testamentet ”i stället för”).
Liksom läran om rättfärdiggörelsen är läran om de troendes allmänna prästadöme väldigt trösterik, för den försäkrar att alla som tror på Jesus frimodigt kan gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Heb 4:16). Du som tror på Jesus har fri tillgång till nådens tron. Du behöver inte gå via medlare.
Redan 1520 visar Luther i den berömda skriften Om en kristen människas frihet att han bryter med påvekyrkans makt och tyranni. Där skriver han att Kristus delar sin förstfödslorätt, dess ära och värdighet, ”med alla sina kristna för att också de genom tron ska vara kungar och präster tillsammans med honom, som han säger i 1 Pet 2:9: Ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap . . .” Luther skriver vidare: ”Vårt prästadöme gör oss värdiga att träda fram inför Gud och be för andra. Det är bara präster som kan stå inför Guds ansikte och be. Kristus har gjort så att vi kan träda fram inför honom andligt och be för varandra liksom en präst kroppsligt träder fram för folket och ber.”
Denna lära om det allmänna prästadömet hör till vårt Lutherska arv. Vi håller inte fast vid den bara för att Luther lärde den utan för att Bibeln lär den. I 1 Pet 2 talar Petrus om ett kungligt prästerskap. Vem skriver han de orden till? Vem är det kungliga prästerskapet? I brevets inledning skriver han till de kristna som lever utspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien. Han kallar dem utvalda. Ni är förutbestämda av Gud Fadern och helgade genom Anden till lydnad och rening med Jesu Kristi blod. Han beskriver dem som människor som Herren Jesus Kristus genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna. Han påminner dem om att de i Guds kraft blir bevarade i tron så att de når fram till frälsningen, en frälsning som redan ligger färdig för att uppenbaras vid tidens slut (1:5). Petrus är säker på att detta kommer att ske, nämligen att de ska bli bevarade i tron intill änden även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar, som han säger (1:6).
I andra kapitlet citerar Petrus profeten Jesaja: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den ska aldrig komma på skam (2:6). Och han säger om dem som tror på hörnstenen, Kristus: Ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus (2:9). Här talar han direkt till de troende, och han talar till alla troende, inte till en speciell grupp bland dem.
Petrus poäng är att alla som tror på Jesus utgör ett heligt, utvalt folk. Här lever vi som främlingar och gäster bland icke-troende (2:11). Men vi utgör ett alldeles speciellt folk, ett kungligt prästerskap. Vi kan vara åtskilda pga språk, kultur och geografiskt avstånd. Vi kan bo i olika länder och tillhöra olika kyrkor. Ändå är alla kristna förenade i samma tro på Jesus så att vi utgör ett heligt folk. Det är detta heliga samfund som vi bekänner i apostoliska trosbekännelsen.
Petrus kallar de kristna ett prästerskap. Han säger: Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus (2:5). Som vi vet bar prästerna i gamla förbundet fram offer åt Gud. Det var synd- eller skuldoffer och det var tackoffer. Men offren bestod av bockar, kalvar och lamm osv, eller delar av grödan som skördades på marken.
Här skriver Petrus till alla kristna att de är ett heligt prästerskap som bär fram andliga offer till Guds behag. De är alltså inte som gamla förbundets syndoffer. Jesus har som det fullkomliga offerlammet själv burit fram ett fullkomligt offer för all synd när han dog på korset.
De offer alla kristna bär fram är andliga offer. De består i allt en kristen gör som kristen, alla tacksånger och lovprisningar till Gud för hans stora nåd, alla böner och förböner, alla kärleksgärningar som kommer ur ett troende och tacksamt hjärta, gärningar som är en frukt av tron. Dessa andliga offer tar Gud emot med glädje för Jesu Kristi skull, för de är framburna i tron på Jesus.
Ni är ett heligt prästerskap säger Petrus till dig och mig. Vi är heliga, inte för att våra liv är fullkomliga utan för att Gud i sin stora nåd täcker över all vår synd och orättfärdighet med Kristi fullkomliga rättfärdighet, utan vår förtjänst eller värdighet.
Petrus beskriver inte bara vårt prästadöme som heligt utan också som kungligt. Vi är kungar också! Vi har samma ära, härlighet, auktoritet och makt som alla kungar har.
Jesus är kung. Han upprättade sitt rike, sitt kungadöme, genom lidande och död på korset och genom sin segerrika uppståndelse från de döda, sin upphöjelse och himmelsfärd. Han sitter nu på Guds högra sida och härskar som kungarnas Kung och herrarnas Herre. Även om detta på många sätt är dolt för vårt mänskliga öga, även om det ofta inte ser ut som om han är den som härskar över allting utan att det tvärtom är hans fiender som härskar på jorden, vet vi att han hela tiden styr allt till det bästa för sitt folk. Och den dagen ska komma då alla ska se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln (Matt 26:64).
I sin stora nåd delar nu Jesus sin seger med oss. Hör bara vilket dyrbart löfte han gett oss: Den som segrar ska jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Far på hans tron (Upp 3:21). Och i synen som Johannes återger i Uppenbarelseboken 20:4 säger han: Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg själarna av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd och Guds ord . . . De levde och regerade med Kristus i tusen år. Alla martyrerna, alla som har lidit för Jesu namns skull, ja, alla de troende som följer efter Frälsaren genom lidandet och in i härligheten – alla dessa är kungar.
Som vi vet är Kristi rike ett andligt rike, inte ett jordiskt. Vi kan inte se det med ögonen, för Jesus bor och härskar i människornas hjärtan (Luk 17:21). Så när Bibeln kallar de kristna för kungar är förstås också detta andligt. Inte heller vi härskar över länder och folk. Ingenstans i Bibeln hittar vi stöd för att kristna bör försöka skapa kristna nationalstater här på jorden.
Vi kristna härskar bara genom evangeliet, Guds ord. Det är det medel Gud använder för att få herradöme över människors hjärtan och befria dem från Djävulens herravälde. Vi är kungar för att Guds ord är så kraftigt. Vi är inte kungar för att vi är så starka i oss själva utan för att medlet eller vapnet som vi använder är så starkt. Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd (Heb 4:12). Guds ord är Andens svärd skriver Paulus (Ef 6:17).
Att vi har så höga titlar – präster och kungar – är bara nåd. Gud har utvalt oss till detta. Vi är ett utvalt släkte skriver Petrus. Varför har Gud kallat oss från mörkret till sitt underbara ljus? För att förkunna hans härliga gärningar! Det innebär att förkunna allt Gud har gjort för att frälsa människorna från deras synder. Med andra ord: att förkunna evangeliet.
Att förkunna Guds fullbordade frälsningsverk i sin Son Jesus Kristus är ett stort privilegium för oss kristna. Genom det för vi människor från mörker till ljus. Det är tråkigt att många ersätter denna förkunnelse med en falsk förkunnelse som inte förkunnar Guds verk utan människans eget. I många kretsar är man mer upptagen av att sätta människan och inte Gud i centrum. Stor vikt läggs på självprövning och självutveckling. Men detta är förkunnelse av lagen och lagen frälser ingen. Lagen kan inte ge kraft till goda gärningar. Ingen blir förd från mörker till ljus genom att se på sig själv och sin egen skröplighet. Bara genom förkunnelse av evangeliet om Honom som på korset dog för alla människors synder kan människor få ljus och frid i sin själ. Amen.
Egil Edvardsen