Predikan i Norrköping – Frälsningen kan inte förtjänas – Septuagesima

Predikan av Stefan Hedkvist i Lutherska bekännelsekyrkan i Norrköping / Västerås över Matt 20:1-16 på Septuagesima.

1:a februari 2015


Jesus undervisar oss idag om en andlig sanning med hjälp av en liknelse. Det var tanken på förtjänst som föranlett denna lektion. Petrus hade sagt till Jesus: ”Vi har lämnat allt och följt dig. Vad kommer vi att få?” I sitt svar lovar Jesus att apostlarna ska få sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Jesus nämner i sammanhanget också de kristnas gärningar och slut: var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar för mitt namns skull, han ska få hundrafalt igen och ärva evigt liv. (Matteus 19:29) Jesu svar lär oss att det ska finnas olika grader av ära i Kristi härlighetsrike. Men denna ära bestäms inte av någon mänsklig princip om lön efter förtjänst utan av andra principer som Gud bestämt.

Tron utan gärningar är död. Tron är verksam och gör goda gärningar. Gärningarna vittnar om hjärtats tro. De troendes uppoffringar här i livet för Jesu skull visar att tron är en levande kraft i deras liv. Det är framför allt i tider av förföljelse som det har hänt att kristna fått lämna allt för Jesu skull. En kristen springer inte bara iväg från sin familj men kan förlora allt på grund av fiendernas raseri. Hellre än att förneka Kristus har de gjort denna förlust. Har de då med sina uppoffringar förtjänat evigt liv? Nej, men deras uppoffringar vittnar om tron. Deras attityd till det jordiska och deras trohet mot Jesus är vittnesbörd om hjärtats tro. Och var och en som tror på Jesus har evigt liv. Alla troende ska ärva evigt liv.

Skriften lär att det är Gud som verkar i oss både vilja och gärning för att hans goda vilja ska ske. Då apostlarna i härlighetsriket får sitta på tolv troner så är det Guds sätt att belöna de goda gärningar som han själv verkat i dem för att hans goda vilja ska ske. Och då Jesus lovar dem som förlorat allt för hans skull hundrafaldig lön så är det Guds sätt att löna det nya liv som han själv helgat dem till. Men Bibeln lär klart att alla troende ska få ärva evigt liv – inte bara de som arbetat mycket i Guds rike eller gjort stora förluster för Jesu skull. Bibeln kallar det eviga livet ett arv på många ställen. Detta uttryck understryker att det eviga livet inte är något som människan förtjänar. Ett arv får man vanligtvis inte på grund av förtjänst utan på grund av släktskap. Det är Gud själv som fött oss på nytt och gjort oss till sina kära barn och Kristi medarvingar. Detta har inte sin grund i någon människas förtjänst utan i Guds nåd och frälsningsgärning.

Som introduktion till liknelsen säger Jesus: Men många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först (Matteus 19:30). Det innebär att domens dag kommer att bjuda på många överraskningar. Gud bedömer andra saker än människor. Människor ser till det yttre men Gud ser till hjärtat. Beundrade människor som gjort stora gärningar och arbetat mycket i Guds rike kan ha en inställning till sitt liv och sina gärningar som utesluter dem från härligheten. Okända och oansenliga kommer att bli upphöjda. Det är detta som dagens liknelse handlar om. Liknelsen varnar för tanken att vi kan förtjäna något från Gud. Bakom Petrus fråga: Vi har lämnat allt och följt dig. Vad kommer vi att få? skymtade tanken på förtjänst. Det är vanligt att människor tänker att de förtjänat något från Gud för sitt arbete eller sina uppoffringar. Jesus undervisar i dagens liknelse om skillnaden mellan Guds tankar och människors tankar.

En liknelse ska inte pressas så att vi försöker förklara vad varje detalj motsvarar i verkliga livet. Det viktiga är att vi uppfattar liknelsens huvudbudskap. I denna liknelse jämför Jesus Guds tankar och de klagande vingårdsarbetarnas tankar. Detta är huvudbudskapet i liknelsen: Gud vill i sin godhet ge oss det vi inte förtjänat. En människa däremot som anser sig ha gjort mycket för Gud hoppas att få mer av Gud. Det är grundinställningen i all falsk religion.

Grundinställningen i all falsk religion är denna: ”Jag ger åt dig, o Gud, för att du ska ge åt mig.” Människor offrar, förrättar böner, gör goda gärningar och botgöringar för att få något från Gud. Människan tänker: ”den som inte arbetar för det får heller ingenting”. Människan tänker att hon genom sitt arbete gjort Gud skyldig att ge henne något tillbaka. Denna tanke hotar ständigt att fördärva kristenheten.

Denna hedniska tanke är motorn i påvedömet. (Katolicismen är förresten växlad på precis samma sätt som judendom och islam. Det är bara vissa yttre ordningar som skiljer.) I påvekyrkan har man helt berövat kyrkan evangeliet och gjort religionen till en fråga om lydnad för yttre ordningar. Påven lär att det viktigaste för en människa är att hon ansluter sig till den katolska kyrkan och underkastar sig påven. Då har hon säkrat frälsningen. Även om hon sedan lever ett syndigt liv så har hon förtjänat saligheten, men det krävs naturligtvis en förfärlig tid i skärselden för att betala av skulden. Boten har i katolska kyrkan blivit att utföra yttre gärningar som prästen ålägger som avbetalning på skulden. ”Underkasta er dessa yttre ordningar och ni är ett steg närmare frälsningen” är budskapet. Andligheten har i påvekyrkan kommit att handla om mysterier, himmelska syner, helgonlegender, relikernas kraft och ceremonier som människor beundrar.

Reformationen var ett underbart ljus där budskapet om frälsningen av nåd allena återigen blev förkunnat i kyrkan. Men förtjänsttanken hotar att smitta också den lutherska kyrkan. Orsakerna är flera. Tanken på människans förtjänst är en fara för varje kristen eftersom den är medfödd och vi bär den med oss. Dessutom tilltalar den vårt förnuft. En annan orsak är att man i kyrkan velat gardera sig mot att nåden missbrukas. Inom pietistiska grupper har man tonat ner evangeliet av rädsla för att människor ska ta nåden som intäkt för att fortsätta leva i synd. Man har varit rädd att människor skulle tänka: ”Om frälsningen inte beror på vår förtjänst utan på Guds nåd kan vi väl fortsätta leva som vi vill. Då behöver vi inte anstränga oss för att göra goda gärningar” För att stävja detta missbruk har man i pietistiska kretsar infört stränga levnadsregler. De som levt efter dessa regler har ansetts som särskilt fromma och framstående kristna.

Nådens gåva förkastas av dem som inte vill arbeta i Herrens vingård utan fortsätter leva i synd. Men nådens gåva förkastas lika mycket av dem som tror att de förtjänar något från Gud med sin tjänst i Herrens vingård. Domens kommer som sagt att bjuda på överraskningar. Jesus säger: många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först.

Att man kan förtjäna något från Gud tilltalar den naturliga människans sätt att tänka. Guds tankar däremot är att han vill ge oss det vi inte förtjänat. Av sin nåd vill han ge oss allt i överflöd för Kristi skull. Evangeliet är en försäkran om att Gud inte handlar med oss efter våra gärningar. Gud är den som förklarar den ogudaktige rättfärdig för Kristi skull. Han frälser oss av nåd och inte av gärningar. Utan att vi gjort något för det kommer han till oss i evangeliet och dopet och föder oss på nytt. Det är också han som bevarar oss i tron. Dessutom har han gett oss ett himmelskt arv som han håller redo för oss. Inget av detta har vi förtjänat eller kan vi förtjäna ens med våra bästa gärningar. Även våra bästa gärningar är som en smutsig klädnad och vi är av naturen vredens barn.

Ordningen för avlöningen är viktig och hör till poängen med liknelsen. Vingårdens herre började med att ge dem han lejt sist en denar var. När sedan de första kom trodde de att de skulle få mer, men de fick också en denar. 11 När de fick den, klagade de på husbonden och sade: 12 De där som kom sist har arbetat en enda timme, och du har jämställt dem med oss som har stått ut med dagens slit och hetta. 13 Han svarade en av dem: Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Var du inte överens med mig om en denar? 14 Ta det som är ditt och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som jag gav dig. 15 Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god? 16 Så ska de sista bli de första och de första bli de sista.”

Liknelsen lär oss att människan ska få precis det hon vill. De som vill få mer av Gud därför att de anser sig ha förtjänat det, de ska också få sin lön av Gud efter förtjänst. På domens dag ska han till dessa säga: Ta det som är ditt och gå. Men det är egentligen förskräckliga ord för Skriften lär oss att det enda vi förtjänat med våra gärningar är döden. Även våra bästa gärningar är som en fläckig klädnad. Alla människor har syndat och syndens lön är döden.

Den däremot som tar emot Guds välsignelser utan att kräva något får allt som gåva på grund av Guds godhet. Gud vill ge åt oss alla andliga och eviga välsignelser av nåd för sin Sons Jesu Kristi skull. Och vi ärar Sonen när vi som syndare kommer till honom för att motta den förlåtelse, den rättfärdighet och det liv han vunnit åt oss och skänker oss. Om någon har problem med Guds godhet så ligger problemet i betraktarens öga. Det onda ögat är otrons fiendskap och avund. De som vill förtjäna något från Gud ser med onda ögon på att Gud är så god. Men det är inte Gud som ska anpassa sig efter den fallna människans avund och fiendskap, utan vi som ska lära oss acceptera Guds stora nåd. Herren säger i Jesaja 55:9: …”så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar”. Guds oförtjänta nåd för Kristi skull är en hemlighet som ingen människa tänkt ut. Herren har uppenbarat sin oförtjänta nåd för oss i evangeliet. Och vi tar emot nåden genom tron allena.

Låt oss be!
Himmelske Fader, vi tackar dig att vi tillhör dig. Att vi får räknas som dina kära barn är inte vår förtjänst utan Kristi förtjänst. Han har köpt oss åt Gud med sitt blod. Bevara oss i tron så att vi förblir mottagare av dina himmelska välsignelser som du ger oss helt gratis för Kristi skull. Amen.

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.