Predikan i S:t Jakobs evangelisk-lutherska församling i Piteå av Stefan Hedkvist över Luk 9:51-62 på sjätte söndagen efter trefaldighet.

12 juli 2026

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

51 När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. 52 Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. 53 Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. 54 När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem?” 55 Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. 56 Och de gick vidare till en annan by.
57 Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” 58 Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
59 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 60 Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
61 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.” 62 Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”

Herre, skriv dessa ord i våra hjärtan. Amen

Liksom den som sa till Jesus: ”Jag vill följa dig vart du än går” så vill vi också följa honom. Med tre exempel lär Jesus oss att vi då måste vara redo att förändra våra prioriteringar i livet. Uppoffringar kommer inte högst på vår prioriteringslista men Jesus lär oss att vara beredda till det, att vara redo att göra de uppoffringar som krävs av trogna lärjungar.

Vårt stycke är placerat senare i kapitlet som innehåller redogörelsen händelserna på förklaringsberget. Vi kommer till det nästa söndag som är Kristi förklarings dag. Petrus, Jakob och Johannes var ögonvittnen till händelserna. De såg två män samtala med Jesus. Det var Mose och Elia, som visade sig i härlighet och talade om hans bortgång som han skulle fullborda i Jerusalem.

När de kom ner från berget blev alla lärjungar vittne till att han botade en besatt pojke.
Jesus förutsade därefter ytterligare en gång att han skulle utlämnas i människors händer men lärjungarna förstod inte vad han sa. De fattade det inte.
Bland lärjungarna uppkom frågan vem av dem som var störst. Jesus tog ett barn och ställde det bredvid sig och sa: ”Den som tar emot det här barnet i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. Den som är minst bland er alla, han är störst.”

Sen kommer vi så till vår predikotext: När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Och det är hans fasta beslutsamhet som sätter ribban för det fortsatta, för dem som vill följa honom och dem han kallar att följa honom.

Jesus sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. Det här är ett mönster som Jesus anspelar på när han säger: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.” Så var det för honom från första början. Det fanns inte plats i härbärget för Josef och Maria fast hon skulle föda. En krubba blev Jesu första bädd. Judarna i Jerusalem förkastade honom och ville döda honom. Det skriver aposteln Johannes i femte kapitlet. Galileen vände sig bort från honom. Så skriver aposteln Johannes efter brödundret. Från Nasarets synagoga blev han utkastad. Folket i gadarenernas land bad honom lämna deras område. Samaria tog inte emot honom. Världen ville inte ha honom utan ropade korsfäst. Himlen ville inte heller ha honom. Vi hör honom ropa i sin nöd: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” Det är något att reflektera över innan vi säger som den skriftlärde i vår text: Jag vill följa dig vart du än går.”

Det var en skriftlärd, av evangelisten Matteus får vi veta att det var en skriftlärd som ville följa Jesus. På de flesta ställen i evangelierna är de skriftlärda fientliga till Jesus och söker något att anklaga honom för. Men det finns ingen anledning att betvivla ärligheten hos denne. Vi får inte veta hur det gick, om han följde Jesus upp till Jerusalem. Det är inte heller nödvändigt för den undervisning Jesus ger. Den skriftlärde ger intryck att vara lite för redo att följa Jesus, lite för ivrig. Jesu svar innebär en underförstådd fråga: Är du redo att ge upp hus och hem för min skull? Människosonen har inte ens den bekvämlighet som rävar och himlens fåglar har.

I ett annat sammanhang, i en liknelse har Jesus tagit upp risken med dem som är lite för redo att följa honom, lite för ivriga, de som inte reflekterar över kostnaden eller gör sig redo för den. I liknelsen om såningsmannen förklarade Jesus att sådden som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje, men han har ingen rot inom sig utan tror bara för en tid. När han möter lidande eller förföljelse för ordets skull så kommer han genast på fall.

Som sagt får vi inte veta hur det gick med den skriftlärde som ville följa Jesus vart han än gick. Men vi får lära oss att omprioritera när det är nödvändigt så att vi inte väljer hus och hem före Jesus. Så gjorde inte de kristna i den första församlingen i Jerusalem, inte heller reformatorerna långt senare. De gav sitt vittnesbörd, de stod för en klar bekännelse oavsett konsekvenserna, även om det innebar att bli bortdrivna från sina hem.

Till en annan sade Jesus: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!” I det här fallet var det Jesus som tog initiativet och kallade honom till lärjunge. Hans begäran att först få begrava sin far är inte överraskande på något sätt. I det judiska samhället skulle begravningen ske kort efter personens bortgång. Och man höll det som en av de viktigaste uppgifterna man kunde ha. Men här får vi lära oss att det finns en uppgift som är ännu viktigare för oss som lärjungar och Jesu vittnen. Det är att förkunna Guds rike. Det är vår kallelse framför andra, att förkunna Guds härliga gärningar, hans som har kallat oss från mörkret till sitt underbara ljus. Än en gång får vi lära oss att vara redo att ändra våra prioriteringar – från det vi håller viktigt till det Jesus håller viktigt och som han kallat oss till.

Slutligen får vi möta ännu en man som vill följa Jesus, ja, han lovar att följa Jesus, men vill få tillåtelse att först ta farväl av sin familj. Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.” Jesus svarade med ett gammalt ordspråk och tillämpar det på Guds rike. Ordspråket är tillämpligt på all slags körning, inte bara plöjning. Detsamma gäller cykel och bil. Man kan kasta en blick bakåt, men det går inte att köra åt ett håll och ha blicken fäst åt andra hållet. I vår gammaltestamentliga text hörde vi att Elia tillät Elisa detta, alltså ta farväl av sin familj. Men Jesus beviljade inte denne man samma sak. Jesus vet allt, och något visste han som motiverade svaret. Vi vet inte vad, men vi kan tänka oss att han kunde ha ändrat sig när han kom hem och kände doften av mammas nybakade kanelbullar. Varför följa en som inte ens har någonstans att vila sitt huvud när man har en bekväm säng där hemma?

Åt vilket håll ska vi fästa blicken, vad är framåt? Vid ett tillfälle sa Jesus till sina lärjungar: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd. Jesus talade om missionen, uppgiften att förkunna evangelium, arbetet att samla människor in i Guds rike. Att göra den uppgiften är viktigare än maten vi behöver för att leva. Jesus säger i sammanhanget: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Jesus vill att vi ska göra samma prioriteringar i våra liv. Att hans vilja blir viktigare än maten vi behöver för att leva. Ja, att vi lever för att göra hans vilja. Lukas har återgett mötet mellan Jesus och dessa tre för att vi ska lära oss lärjungaskapets kostnad, att vi ska vara beredda att göra de omprioriteringar som lärjungaskapet kräver. Kort sagt, Jesus ska vara den främste också i våra liv som Paulus skriver: Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.

I Skriften får vi lära oss att ha vår blick fäst ännu längre framåt, bortom fälten som vitnat till skörd. Hebreerbrevets författare skriver i det tolfte kapitlet: låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. 3 Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet. Amen

Låt oss be!
Herre Jesus, du är den förstfödde från de döda för att du i allt ska vara den främste. Bli den främste också i våra liv. Helga oss så att vi följer dig och gör din vilja, oavsett kostnaden. Hjälp oss bli dina vittnen. Amen.