Predikan i Öjebyn söndagen efter nyår

Predikan i S:t Jakobs evangelisk-lutherska församling i Piteå av Stefan Hedkvist över Joh 2:13-25 på söndagen efter nyår.

4 januari 2026


Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

13 Judarnas påsk närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. 14 På tempelplatsen såg han dem som sålde oxar, får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. 15 Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, 16 och till duvförsäljarna sade han: ”Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!” 17 Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Brinnande iver för ditt hus ska förtära mig.
18 Då reagerade judarna och frågade honom: ”Vad kan du visa oss för tecken eftersom du gör så här?” 19 Jesus svarade: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” 20 Judarna sade: ”I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!” 21 Men templet han talade om var hans kropp. 22 När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt.
23 Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. 24 Men själv anförtrodde han sig inte åt dem, eftersom han kände alla 25 och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste själv vad som fanns i människan.

Låt oss be!
Herre Jesus Kristus, som på korset tagit bort våra synder och öppnat vägen för oss till Gud, hjälp oss så att vi hör ditt ord och bevarar det i våra hjärtan. Amen.

I den mäktiga inledningen av Johannes evangelium läser vi: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. Och sedan i den 14:e versen: Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Det säger oss att Jesus är mer än en vanlig människa. Guds evige Son blev kött, han blev människa som vi med kropp och själ som vi. I Johannes andra kapitel där vi finner vår predikotext visar han att det är så, han visar först sin gudomliga härlighet och sedan sin auktoritet.

Han visade sin härlighet när han förvandlade vatten till vin vid bröllopet i Kana och sin auktoritet när han drev ut dem som sålde och växlade pengar på tempelplatsen. Han gjorde en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, 16 och till duvförsäljarna sade han: ”Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!” Han visade sin auktoritet. Vi hör inte att någon vägrade eller gjorde motstånd, ingen förmådde något mot hans auktoritet.

Detta skedde i början på Jesu verksamhet, vid den första påskhögtiden efter att Johannes vittnat om honom och han kallat sina första lärjungar. Han skulle göra det om igen vid den sista påskhögtiden. Då berättas det: Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte i templet. Han välte växlarnas bord och duvförsäljarnas stolar, 16 och han tillät inte att man bar något över tempelplatsen. 17 Och han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste!” När översteprästerna och de skriftlärde hörde honom säga det försökte de finna ett sätt att röja honom ur vägen.

Deras hat är något som skymtar fram även första gången han rensade templet. När Jesus sa: Gör inte min Fars hus till en marknadsplats, reagerade judarna och sa: ”Vad kan du visa oss för tecken eftersom du gör så här?” Jesus svarade: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” ”Riv ner” är en uppmaning. Det är som han säger: ”om det nu är er avsikt att döda mig så gör det, så ska jag visa min gudomliga härlighet och auktoritet i uppståndelsen på tredje dagen.” Det heter om lärjungarna: När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt. De var lite tröga lärjungarna, inte sagt för att vi fattar snabbare i andliga ting, men för att Jesu fiender verkade ligga steget före och ha bättre minne. Av Pilatus begärde de en vaktstyrka som skulle bevaka graven för de hade tänkt på vad han sagt: efter tre dagar ska jag uppstå. Då hade lärjungarna ännu inte tänkt på det.

Det var nödvändigt för tillresande till påskhögtiden att växla pengar till lokal valuta och att köpa ett felfritt lamm för att tillreda för påskfirandet. Allt sådant kunde göras i grannskapet, även i mer avlägset liggande städer. Där gjordes sådana förberedelser för påskfirandet månader i förväg. Men översteprästen Hannas hade fört in marknaden in på tempelplatsen. När Jesus kallar det ett rövarnäste ska man förstå det bokstavligen så. Historikern Josefus nämner översteprästen Hannas som själva tjuvnästet. Översteprästen var ledare för vad vi idag skulle kalla ett kriminellt nätverk. Det värsta man kan göra mot ett kriminellt nätverk är att strypa penningflödet. När Jesus drev ut dem som sålde och växlade ströp han penningflödet till översteprästens penningpung. Det blev ytterligare en anledning till att de försökte röja honom ur vägen.

Jesus kallade templet min Fars hus. Som tolvåring hade han sagt något liknande. Efter sin första påskhögtid i Jerusalem hade han stannat i templet. Hans föräldrar hade letat efter honom. När de fann honom sa han: Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min Far. Templet var Guds hus. Det var hans Fars hus.

Före att templet byggdes var tabernaklet Israels folks helgedom. De hade burit det med sig genom öknen och in i det det land Gud lovat deras fäder. Tabernaklet blev konstruerat efter en mönsterbild som Gud visade för Mose. Templet byggdes också efter en himmelsk mönsterbild, en mönsterbild som Anden visade kung David. Kung David ville bygga ett hus åt Herren men han fick det inte eftersom han utgjutit så mycket blod på jorden inför Herrens ögon. Tempelbygget blev en uppgift för hans son Salomo. David förberedde tempelbygget och överlämnade till Salomo mönsterbilden han fått genom en uppenbarelse. När templet, som kom att kallas Salomos tempel, invigdes uppenbarade sig HERRENS härlighet och fyllde templet. Tidigare hade tabernaklet kallats Guds hus. Templet blev nu Guds hus.

Några av de kungar som efter Salomo regerade i Juda rike var goda, andra var onda. I jultid har vi läst om tecknet som Herren gav till kung Ahas: Jungfrun ska bli havande och föda en son och man ska ge honom namnet Immanuel. Men kung Ahas brydde sig inte om HERRENS löfte och tecken. Han vanhelgade templet genom flytta bort HERRENS altare och istället installera en kopia av ett altare han sett i Damaskus. Avfallet kallade på Guds dom. Domen fördröjdes av kung Hiskias reformation. Men hans son Manasse påskyndade den. Han byggde altaren till himmelens hela härskara på tempelplatsen. Återigen blev Guds dom över ett avfälligt folk fördröjd, nu genom kung Josias reformation. Men de sista kungarna över Juda rike var avfälliga och kung Nebukadnessar verkställde till slut Guds dom. Han intog Jerusalem år 597 f Kr och en del av kärlen för gudstjänsten i templet fördes bort till Babel. Elva år senare fördes alla kvarblivna kärl och andra skatter till Babel och templet förstördes. De som var kvar av folket fördes bort i fångenskap.

Perserkungen Kores utfärdade ett edikt år 538 f Kr. som tillät judarna att återvända och bygga upp Jerusalems tempel. Det första de tog sig för var att bygga upp brännoffersaltaret på dess gamla plats. Tempelbygget blev fördröjt av svårigheter och motstånd men kunde till slut invigas år 516 f Kr. Det nya templet var större än Salomos tempel men kunde inte mäta sig i prakt och utformning. De som sett det förra templet grät och tyckte det var som ingenting. Men andra var jublande glada över tempelbygget. De kärl som Nebukadnessar fört bort ur Salomos tempel kom på plats igen. Men arken och nådastolen saknades, så man satte en flat sten i det allra heligaste där arken skulle ha stått. På den ställde översteprästen rökelsekaret vid den stora försoningsdagen, varje år. Det allra heligaste avskärmades med ett draperi, ett förhänge. Detta tempel kallas det andra templet, eller Serubbabels tempel efter ståthållaren som lade grunden.

Templet på Jesu tid var mycket mycket praktfullt. Det kallas Herodes tempel. Det var inte ett helt nytt tempel. Kung Herodes hade påbörjat stora ombyggnationer av det andra templet 46 år tidigare. Och judarna fortsatte bygga om och förbättra även efter Jesu uppståndelse, för de tog inte emot honom som uppfyllelsen av Guds löften genom profeterna. Det som kallas Herodes tempel stod färdigt år 64 e Kr. bara sex år innan templets och Jerusalems förstöring som Jesus hade förutsagt. Lärjungarna hade vid ett tillfälle beundrande visat Jesus på templet, dess stenar och byggnadsverk. Och han hade svarat: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner.” Så blev det. En triumfbåge blev rest i Rom till minne av romarnas erövring av Jerusalem år 70 e Kr. Där kan man se i relief hur romerska soldater bär bort den sjuarmade ljusstaken och andra föremål från templet.

Påskalammet som slaktades vid templet, och de andra blodiga offren pekade fram mot Jesu fullkomliga offer, så som Johannes döparen vittnat om honom: Se, Guds lamm som tar bort världens synd. Vid Jesu död på korset brast förhänget i templet mitt itu, uppifrån och ända ner. Förhänget skärmade av det allra heligaste i templet. Att det brast mitt itu markerade slutet på den gammaltestamentliga tempeltjänsten och de blodiga offren. Enligt Mose lag var det bara översteprästen som fick gå in i det allra heligaste en gång per år för att stänka offrets blod på nådastolen och bringa försoning för folket. Men nu var det slut med det och det fick inte upprepas – det var Guds beslut och tecken. I och för sig hade inget blod burits in i det allra heligaste under det andra templets tid eftersom förbundsarken och nådastolen saknades, men de blodiga offren hade fortsatt. Om de blodiga offren fortsatte trots att förhänget brustit mitt itu vid Jesu död så var det ett hån mot Jesu offer som förebådade förstörelsen som Daniel profeterat om.

I Hebreerbrevet 9:12 heter det: [Jesus] gick in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Och lite längre fram i samma kapitel: Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste. Paulus förklarar vad det betyder med mer välkända ord: I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och tryggt komma till Gud. Tack vare Jesu fullkomliga offer så finns det inget som avskärmar oss från det allra heligaste, det finns inget som hindrar oss att komma till Gud.

”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” hade Jesus sagt. Templet han talade om var hans kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt. Uppståndelsen var tecknet Jesus gett på sin auktoritet, härlighet och ära. Det var bekräftelsen på sanningen i hans anspråk och undervisning. Templet hade spelat ut sin roll. Jesu uppståndelse riktar nu vårt hopp till uppståndelsen och det himmelska Jerusalem. Aposteln Johannes fick i en syn se staden. Och han skriver: Något tempel såg jag inte i staden, för Herren Gud den Allsmäktige och Lammet är dess tempel. Staden behöver inte sol eller måne för att få ljus, för Guds härlighet lyser upp den och dess lampa är Lammet. Amen.

Låt oss be!
Vi tackar dig Jesus Kristus, du Guds fullkomliga offerlamm som tagit bort alla våra synder. Du har öppnat vägen för oss till det allra heligaste. Vi tackar dig för att du är vägen, sanningen och livet – att vi genom tron på dig kan frimodigt och tryggt komma till Gud. Amen.