Predikan i S:t Jakobs evangelisk-lutherska församling i Piteå av Stefan Hedkvist över Fil 1:18b-26 på 16:e söndagen efter trefaldighet.
20 september 2026
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.
Och jag tänker fortsätta glädja mig, 19 för jag vet att allt detta kommer att leda till min frälsning genom er förbön och Jesu Kristi Andes hjälp. 20 Det är min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt ska stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid ska bli frimodigt förhärligad i min kropp, vare sig jag lever eller dör. 21 För mig är livet Kristus och döden en vinst.
22 Men om livet här i kroppen innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag ska välja. 23 Jag dras åt båda håll. Jag har en längtan att bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. 24 Men för er skull är det mer nödvändigt att jag får leva kvar här i kroppen. 25 Det är jag övertygad om, och jag vet att jag ska få leva och vara kvar hos er alla och hjälpa er till framsteg och glädje i tron. 26 När jag är tillbaka hos er igen får ni ännu större anledning till glädje i Kristus Jesus för min skull.
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.
Låt oss be!
Herre Jesus, sänd din Ande att helga oss så att vi alltid litar på din nåd och gläds över löftena om uppståndelse och liv. Amen.
I Filipperbrevet får vi veta hur Paulus såg på arbete och lidande, liv och död. Vi får veta vad som var hans längtan, hopp och glädjeämnen. Vi har mycket att lära oss av honom. Den glädje och tillförsikt han ägde i livets alla situationer är också ämnad för oss. Vi ska idag lära oss att vi kan glädja oss i Kristus, i liv och död.
När vi drabbas av svårigheter och motgångar har vi lätt för att ge upp. Vi önskar att livet vore lätt att leva. Men vårt liv och vårt arbete är inte alltid lätt och roligt. Då blir vi nedstämda och modfällda. Vem kan glädja sig när arbetet är mödosamt? Vem kan glädja sig mitt i lidande och smärta? Vem kan glädja sig när döden hotar? Ja, låt oss höra hur Paulus såg på arbete, lidande, liv och död.
När aposteln skrev Filipperbrevet hade han suttit fängslad i nära fem år. Han satt i bojor, dag och natt kedjad till en romersk fångvaktare. Han stod inför en rättegång som mycket väl kunde sluta i en dödsdom. Ändå framträder i brevet en glad apostel, full av tillförsikt. Paulus vill att vi ska lära oss se på arbete, lidande, liv och död på samma sätt så att också vi kan glädja oss i alla situationer. Han skriver: ”Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er.” Låt oss alltså betrakta aposteln Paulus och ta efter vad vi ser och hör hos honom. Det har ett löfte med sig: då ska fridens Gud vara med oss.
Före sin omvändelse var Paulus känd under namnet Saul. Han tog det allvarligt med lagen – i fråga om lagen var han en farisé. Han var så ivrig att upprätthålla lagen att han blev den kristna församlingens förföljare. I sin iver att förfölja församlingen hade han fått fullmakt att fängsla de kristna i Damaskus. Men på vägen strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Han föll till marken och han hörde en röst säga: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden. Saul sade: Vem är du, Herre?” Och Herren svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus…” När Saul reste sig kunde han inte se. Hans följeslagare tog honom vid handen och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar var han blind. Han som skulle öppna hedningarnas ögon så att de vände sig från mörker till ljus var själv i mörker.
Herren sände Ananias till Saul för att han skulle kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande. Ananias lade händerna på honom och genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt. Från den dagen såg Paulus annorlunda på saker och ting. Det han förut betraktat som en vinst räknade han nu som förlust, därför att han funnit det som var långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus. För Kristi skull hade han förlorat allt. Han räknade det som avskräde, för att vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med sin egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Han ville känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda. Paulus jagade nu efter att gripa det målet, eftersom han själv blivit gripen av Kristus Jesus. Han glömde det som låg bakom och sträckte sig mot det som låg framför och jagade mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.
Paulus hade lärt sig se på livet och livets mening på ett nytt sätt. Den avgörande skillnaden var att han lärt känna Kristus och genom tron mottagit den rättfärdighet Gud ger som gåva. Det hade gjort honom inriktad på att nå ett nytt mål, Guds kallelse i himlen. Så ska också vi se på våra liv. Paulus skriver: ”Det är så vi bör tänka, alla vi fullkomliga.” Också vi kan nu glömma det som ligger bakom och sträcka oss mot det som ligger framför, och jaga mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse i himlen i Kristus Jesus.
När Paulus var i Filippi första gången blev han och Silas piskade med många rapp och satta i det innersta fängelserummet med fötterna fastspända i stocken. Vid midnattstid bad de och sjöng lovsånger till Gud. Trots sin smärta och fängelsets mörker sjöng de lovsånger till Gud. Fångenskapen i Filippi blev inte särskilt långvarig. Annat var det nu.
När Paulus skrev Filipperbrevet hade han suttit fängslad i nära fem år. Efter fem års fångenskap stod han nu inför en rättegång som mycket väl kunde sluta med en dödsdom. Men han var fortfarande lika glad och i brevet uppmanar han filipperna flera gånger: ”Gläd er alltid i Herren.” Vad ägde han för slags glädje som höll i sig också efter fem års fångenskap? Vad ägde han för glädje som höll även inför hotet om döden? Vad är detta för glädje som han vill att också vi ska ha?
Ja, för det första var han viss om Guds nåd i alla situationer. Han skriver i Filipperbrevet att oavsett om han bar bojor eller försvarade och befäste evangeliet så delade filipperna nåden med honom. Också vi delar nåden med honom och med hela den kristna kyrkan på jorden. Guds nåd är en konstant som inte ändras med de yttre förhållandena. Vi kan i alla situationer vara vissa om Guds nåd för Kristi skull. Det är en källa till sann glädje.
För det andra så var han viss att han hade sitt medborgarskap i himlen hur det än gick. När han skriver om det skriver han i vi-form. ”Vi har vårt medborgarskap i himlen och därifrån väntar vi vår Herre Jesus Kristus som Frälsare. Han ska förvandla vår bräckliga kropp så att den blir lik den kropp han äger i sin härlighet. Ty han har makt att lägga allt under sig.” Detta är också vår glädje i livets alla växlingar. Genom tron på Kristus äger vi medborgarskap i himlen.
För det tredje var han viss om Guds hjälp hur det än gick. Paulus hade lärt sig att vara nöjd med det han hade. Med allt och med alla förhållanden var han förtrogen, som vi hörde i episteln förra söndagen. Han skriver: ”allt förmår jag i honom som ger mig kraft”. Vi kan vara lika vissa om Guds hjälp i alla situationer. Paulus skriver: ”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”
För det fjärde var Paulus längtan och hopp inte att bli frigiven och få ett bättre liv utan att Kristus skulle bli förhärligad i hans kropp. Fången Paulus längtade inte ens efter att bli frikänd. Vad vore det naturligaste för fången att hoppas på inför rättegången? Ja, han borde väl ha hoppats på att bli frikänd. Men detta var inte Paulus längtan och hopp. Paulus nya syn på livet hade gett honom en annan längtan och ett annat hopp. Paulus skriver: ”Det är också min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt skall stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst.” Hans längtan och hopp blev uppfyllda i vilken situation han än hamnade och hur det än gick. Nu som alltid blev Kristus frimodigt förhärligad i hans kropp. Det ska också vara vår längtan och vårt hopp. Paulus skriver till filipperna strax efter vår predikotext: ”Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium…” Det får gå hur det vill bara vi lever värdigt Kristi evangelium. Vårt liv handlar inte om att vi ska förverkliga oss själva, eller få det bättre ställt, utan om att Kristus ska bli förhärligad i våra liv. Att Kristus ska bli förhärligad också i våra liv är vår längtan och vårt hopp. När så sker kan vi glädja oss med Paulus oavsett om vi lever eller dör.
Rättegången som Paulus stod inför kunde sluta med en dödsdom eller med att aposteln blev frigiven. Om han blev frigiven skulle han snart komma till filipperna. Men att komma tillbaka till Filippi innebar fortsatt strid och lidande. Paulus skriver ju till filipperna: ”ni har samma strid att utkämpa som ni såg att jag hade och nu hör att jag har”.
De flesta skulle väl se Paulus framtidsutsikter som ett val mellan pest och kolera. Vem vill ha en dödsdom? Och vem vill återvända till lidande och förföljelse? Men Paulus var ivrig som ett litet barn som väljer mellan två glittrande paket. Han skriver: ”Jag dras åt båda hållen.” Han visste inte vad han skulle välja om valet var hans. Döden skulle innebära att han fick vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Å andra sidan: om livet här på jorden innebar att hans arbete bar frukt så visste han inte vad han skulle välja. Ett fruktbärande arbete för Paulus var inte ett arbete där han kunde förverkliga sig själv utan ett arbete där han kunde hjälpa andra till framsteg och glädje i tron. Ett sådant tankesätt vill Paulus också lära oss. Han skriver: ”Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.”
Vi har mycket att lära av Paulus. Han hjälper också oss till framsteg och glädje i tron. Låt oss nu be att Gud formar våra sinnen, våra tankar och våra känslor så att vi alltid kan vara glada i Herren vad som än händer och leva till hans ära.
Låt oss be!
Herre, Jesus Kristus, du omvände den stolte och hotfulle Saul till den ödmjuke och tjänstvillige Paulus. Fyll också våra hjärtan med glädje och frid i livets alla situationer. Du ger oss en sann glädje som aldrig tar slut. Bevara våra tankar i dig så att vi en dag med förhärligade kroppar får lovsjunga dig i himlen. Amen.