Predikan i S:t Jakobs evangelisk-lutherska församling i Piteå av Stefan Hedkvist på 14:e söndagen efter trefaldighet.

6 september 2026

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Låt oss be!
Herre Jesus, sänd din Ande att stilla våra sinnen så att vi tar emot ditt ord och bevarar det. Amen

I dagens evangelietext hör vi Jesus be för sina lärjungar och alla som genom deras ord kommer till tro på honom. Jesus ber att de alla ska vara ett, och innerligt förenade med honom och Fadern. Evangelium i ord och sakrament är ett nådemedel som för oss till frälsande tro på Jesus. Alla som tar emot Jesus som sin Frälsare har fått rätt att bli Guds barn och medlemmar i Guds familj. Tron på Jesus ger oss en sann, verklig och innerlig gemenskap med alla troende, med apostlarna och med vår Frälsare Jesus och Fadern som sänt honom. Evangeliet föder oss på nytt och ger oss andligt och evigt liv tillsammans med trons folk i alla tider. Jesus ber att den enheten också ska märkas i våra liv, i ett enigt och kärleksfullt förhållande till våra trossyskon som blir ett vittnesbörd för världen.

I dagens epistel hör vi hur Paulus för ovanlighetens skull går rakt på sak med en förmaning direkt efter inledningen i sitt första brev till församlingen i Korint. I vanliga fall börjar han med en utförligare hänvisning till Guds barmhärtighet som motiverar oss och ger oss kraft till allt gott verk för att sedan komma med förmaningen. I och för sig ger han en kort och viktig hänvisning till Jesus: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening. Paulus hade fått tillförlitliga uppgifter av andra som var oroade för församlingens andliga hälsa där medlemmarna börjat spela ut apostlar och förkunnare mot varandra. De höll sig till sina favoriter. Det hade blivit splittring i församlingen för den sakens skull. Paulus förmanade dem ”i vår Herre Jesu Kristi namn”. Allt Jesus gjort för oss, allt han fortfarande gör för oss och ska göra för oss och ge oss motiverar oss till allt gott verk. Det är också hans namn, hans frälsningsgärningar som ska förkunnas och äras. Splittring motverkar både det ena och det andra. Den enda som kan vara nöjd med det är vår motståndare Djävulen.

Denna vers var viktig för bildandet av vår lutherska bekännelsekyrka, en kyrka där vi är eniga i vår tro och bekännelse. Det är något unikt i svenskt kyrkoliv. Svenska kyrkan är en medlemskyrka, som ställer vissa krav för medlemskap, bland annat dopet, vilket är bra och nödvändigt. Men medlemmar i kyrkan kan tro vad de vill eller inget alls. Det är mer eller mindre på samma sätt i övriga samfund. Det finns inga krav på att alla ska vara eniga i vad de säger och vara enade i samma sinne och samma mening. Men det är ett bibliskt krav på en församling och en kyrka så som vi läser i vår epistel. Det har varit en av anledningarna till bildandet av lutherska bekännelsekyrkan. Att vara enade i samma mening innebär inte att alla måste ha samma mening i fria ting, ting som Bibeln varken förbjuder eller befaller, eller säger något om. Inte heller betyder det att alla måste använda sitt förnuft på samma sätt och dra samma slutsatser i världsliga ting. Men när vi fått klart för oss vad Bibeln lär så ska vi säga amen, vittna om det, tala och tänka på samma sätt. Framför allt ska vi enade vittna om allt Jesus sagt och gjort, och inte leva så att det talar mot vårt vittnesbörd.

Dagens gammaltestamentliga text ur Amos talar också om kristen enhet, om hur folken förenas i en och samma kyrka, hur troende ur olika folk tillhör ett och samma gudsfolk. Är nya testamentet nödvändigt för att förstå gamla testamentet? Både ja och nej. Det är inte så lätt att förstå profetiorna i gamla testamentet. Det kan inte ha varit så lätt för gamla testamentets folk. Men Guds Ande verkade då som nu genom ordet. Guds ord är klart, förklarat av Guds Ande, då som nu. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” säger psalmisten, och: Herrens befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat. Herrens bud är klart, det ger ljus åt ögonen. Och vi möter i början av evangelierna gamla testamentets troende. Sakarias och hans hustru Elisabet som var rättfärdiga inför Gud, Simeon som var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, Hanna som tjänade Gud med böner och fastor och talade om honom med alla som väntade Jerusalems frälsning, och många andra. Guds ord i gamla testamentet var fullt tillräckligt för tro och liv, Guds ord är klart och ger ljus åt ögonen, då som nu. Men samtidigt möter vi andra som hade ett täckelse för ögonen när de läste gamla testamentet som Paulus uttrycker det. Först genom tron på Jesus Kristus tas slöjan bort. Och tänk på emmauslärjungarna. Den Uppståndne förebrådde dem: Så tröga ni är i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt! Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna.

Redan Mose band alla människor till att lyssna till honom, det gällde livet. Detsamma fick lärjungarna höra på förklaringsberget: Han är min älskade Son, lyssna till honom. Det gäller för oss. Vi förstår den av Gud avsedda innebörden i gamla testamentet när vi läser det så som Jesus och apostlarna förklarat det. Ett sådant ställe har vi här i slutet av Amos bok.

Profetian har blivit missförstådd, att den förutsäger ett jordiskt rike, att Gud åter ska bygga upp Davids kungarike, att folket ska besitta riket för evigt, att det ska ge sådd och skörd i överflöd. Men vänta nu, det är något som inte stämmer. Fruktbarheten är övernaturlig och folket är inte ett folk. Hur ska vi förstå det? Vi måste nu gå till nya testamentet och se efter.

Paulus och Barnabas hade med framgång förkunnat evangeliet bland hedningarna. När de kom tillbaka efter den första missionsresan kunde de redovisa för församlingen i Antiokia: allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. Men några kom dit från församlingen i Jerusalem och skapade oenighet och tvister. De var inte utsända av församlingen i Jerusalem utan kom på eget bevåg. De krävde att hedningarna som kommit till tro skulle omskäras och åläggas hålla Mose lag.

Hur gör man för att lösa tvister om Bibelns lära? I modern ekumenik försöker man skapa enighet genom att helt enkelt bortse från läroskillnader och undvika ämnet för att det inte ska uppstå några tvister om det. Så gjorde inte Paulus och Barnabas. De och några till från Antiokia tog med sig frågan till Jerusalem. Ordförande i församlingen var Herrens bror Jakob. Han var också ordförande för kyrkomötet som nu blev sammankallat.

Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet att Gud för länge sedan bestämde att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och komma till tro. Och Gud, som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande till dem likaväl som till oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem när han väl renat deras hjärtan genom tron. Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? Nej, vi tror att det är genom Herren Jesu nåd vi blir frälsta, vi på samma sätt som de.”

Därefter fick mötet än en gång höra av Paulus och Barnabas hur Gud öppnat trons dörr för hedningarna. Därefter yttrade sig ordförande Jakob och underströk att Petrus ord träffat mitt i prick. Guds folk bestod inte längre bara av judar. Guds folk kommer från alla folk på jorden. Gud har tagit också hedningarna till sig. Och till det lade han Guds ords auktoritet och citerade vår profetia ur Amos bok.

Första delen av profetian gick i uppfyllelse på de judekristna. De är Davids fallna hydda som blivit återuppbyggd. Den andra delen av profetian bekräftade vad Petrus, och delegaterna från Antiokia sagt: Gud hade satt sitt namn också på hedningarna. Det innebär att de tillhörde honom, de hade blivit Guds folk. Det var Gud som gjort detta. Och just detta var förutsagt av profeterna långt i förväg.

Så löstes oenighet och tvister, så upprättades enhet i tron: man lät Guds ord få sista ordet. Det är den enhet Paulus manar till i episteln. Men profetian ur Amos handlar om en annan enhet, den andliga enhet som Gud upprättar mellan alla troende ur alla folk på jorden. Kyrkan har i alla tider bestått av troende som härstammar från Abraham och troende som inte härstammar från Abraham. Gud samlar sitt folk ur alla folk på jorden. Profetian ur Amos bok fick sin uppfyllelse när evangelium blev predikat för hedningarna och de genom tron fick rätt att bli Guds barn. Profetian påskyndade också sin egen uppfyllelse, för resultatet av mötet var att evangelium skulle fortsätta förkunnas för hedningarna utan pålagor som hindrade missionen. Profetian får fortsatt sin uppfyllelse idag när vi vittnar om Jesus och evangelium förkunnas i alla länder och bland alla folk.

Vi har läst tre texter idag, evangeliet som talar om den innerliga enheten och gemenskapen mellan alla troende, vår Frälsare och Fadern som sänt honom, episteln som manar oss till enhet i tro och bekännelse, och den gammaltestamentliga texten som talar om ett Guds folk, som består av troende ur alla folk på jorden. I evangeliet hör vi Jesus be för denna enhet, i episteln blir vi förmanade till enhet i vår Herre Jesu Kristi namn och i den gammaltestamentliga texten hör vi att Guds folks enhet är ett verk av Gud. Han ska ha äran i evighet för att han gett oss rätt att bli Guds barn, bevarar oss i den rätta tron tillsammans med alla som han kallat, från när och fjärran. Amen.

Låt oss be!
Vi tackar dig Jesus att du dragit oss till dig, gett oss tron och gjort oss till medlemmar i Guds familj. Det är en gemenskap utan slut för du har lovat alla som tror på dig, uppståndelsen och livet. Dig tillhör all ära. Amen.