Predikan i S:t Jakobs evangelisk-lutherska församling i Piteå av Stefan Hedkvist över Matt 7:13-14 på åttonde söndagen efter trefaldighet.

26 juli 2026

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

13 Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. 14 Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Herre, inskriv dessa ord i våra hjärtan. Amen.

I Bibeln kallas Guds folk ”gäster och främlingar på jorden”. Guds folk har sitt medborgarskap i himlen och de är på väg dit. Och det finns bara en väg. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig. Och vägen är smal. Jesus säger: Om ni förblir i mitt ord är ni i sanning mina lärjungar… Mina får lyssnar till min röst… Den som bevarar mitt ord ska aldrig någonsin se döden… Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord… och andra liknande ställen, som inte ger utrymme för var och en att bestämma vad man ska tro och inte tro, vad man ska göra och inte göra. Men det är inget populärt budskap. Vi lever i en tid som på den punkten liknar tiden som skildras i Domarboken: Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

Jesu ord i vårt evangelium för idag är hämtat ur slutet på bergspredikan. Jesus avslutar sin långa predikan med några varningar för att vi ska vara på vår vakt mot avvikelser i lära och liv, sådant som världen är full av, och en varning att inte bara vara ordets hörare utan dess görare. Jesus avslutar med liknelsen om de två husbyggarna: Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem liknar alltså en klok man som byggde sitt hus på klippan.

Jesu budskap om att den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den är en svår tanke även för oss som tror Guds ord. Fördärvet är förskräckligt, och evigt. Job förlorade sin egendom, sina barn, sin hälsa och sitt anseende. Han var så plågad att han önskade att han aldrig blivit född. Och då gällde det en plåga här i livet som var övergående. Vad som än drabbar oss här i livet är övergående. Johannes fick i en syn se in i himlen och den stora skara som stod inför Guds tron i vita fotsida kläder. De kom ur den stora bedrövelsen. Men de tog den inte med sig, nu var plågan slut. Men plågan i fördärvet är många gånger värre än vilken plåga som än drabbar här i livet, och den är utan slut. Vi vet inte hur man tänker i fördärvet. Vi får en liten inblick i det i berättelsen om Lasarus och den rike mannen. Och på ett annat ställe heter det att där ska man gråta och gnissla tänder. Det är en svår tanke att majoriteten av alla människor ska sitta med den önskan Job hade, att det hade varit bättre om de aldrig blivit födda. Job stod ut för han visste att hans förlossare levde och att han till slut skulle uppstå och få se honom med egna ögon. Det hoppet finns för alla här i livet men inte i fördärvet. Det tar ont i hjärtat att tänka på alla som är utan hopp och utan Gud i världen, fast det finns hopp.

Vi har anledning att återvända till tidernas begynnelse, världens skapelse, våra första föräldrar och deras ansvarsområde, deras allians med ormen mot Gud, och Guds dom över djävulen och hela hans välde, samt syndafallets konsekvenser för våra första föräldrar. Det går inte att förstå något av den fortsatta världshistorien utan denna början. Gud kunde ha förvandlat våra första föräldrar till en kolhög. Men Han avgränsade domen till djävulen och hans välde och lovade en Frälsare för våra första föräldrar och alla deras efterkommande. När tiden var inne sände Gud sin Son som världens Frälsare. Han är försoningen för våra synder, och inte bara våra utan hela världens. På domens dag ska ändå många få höra den högste domaren uttala de förskräckliga orden: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Det är så man ryser. I alla fall är det klart att fördärvet inte är konstruerat eller tänkt som fängelse för människor. Och eftersom Frälsaren är försoningen för hela världens synd är det helt onödigt att någon hamnar där. Ändå är det djupt tragiskt, hjärtskärande och en svår tanke att ta in, att så många obekymrat går den breda väg som slutar i fördärvet.

Det är inte många som funderar över att det finns en Gud som skapat oss och i sin nåd frälst oss. Den dubbla utgången av livet, antingen uppståndelse till liv eller uppståndelse till dom, är inget vanligt samtalsämne. Och om det kommer på tal kan nog de flesta hålla med om, och kanske till och med önska att en del krigsherrar och våldsverkare ska få brinna i helvetet. Men att det skulle röra sig om många som vandrar den breda vägen mot fördärvet och bara få den väg som leder till livet, det uppfattas provocerande. De flesta har väl inte gjort något som förtjänar straff, de har skött sig och varit goda grannar, menar man, för att inte tala om alla barn.

För att samhällslivet ska fungera och människor kunna leva i trygghet krävs tolerans, och det uppskattas. Människor ur olika kulturer, med olika traditioner, olika trosuppfattning och livsstil måste kunna leva tillsammans i fred och trygghet. Det är en välsignelse att vi har yttrandefrihet i vårt land, ingen ska bli förföljd för att man yttrat en annan uppfattning. Men det innebär inte att Gud på samma sätt måste vara tolerant och acceptera alla trosåskådningar och livsstilar.

Nej, vägen till livet är smal. Gud ensam bestämmer bredden på vägen, inte människor. Den som tror annorlunda än Gud säger i sitt ord vandrar inte på den smala vägen, inte heller den som lever annorlunda än Gud befaller i sina bud. Gud tolererar inte att man förnekar hans ord eller förvränger det. Gud tolererar inte heller att man bryter mot hans bud och lever i synd. Den väg som leder till livet är smal.

Jesus uppmanar sina lärjungar att gå in genom den trånga porten och vandra den smala väg som leder till livet. Den smala vägen har två diken och det är Guds lag och evangelium som håller oss på vägen. Guds lag hindrar oss att hamna i ena diket och bli självsäkra syndare. Guds evangelium hindrar oss att hamna i andra diket i förtvivlan över synder som om det inte fanns någon Frälsare.

Att gå in genom den trånga porten och vandra den smala vägen är en bild för ett liv i omvändelse och tro. Det är något som fortsätter varje dag. Varje dag ska vi pröva våra hjärtan och gärningar inför Guds bud. Vi ska bekänna våra synder inför Gud. Vi ska inte ge rum åt hat, oförsonlighet, vrede eller något annat som är mot Guds bud i våra liv. Då synden får livsrum hos oss har vi lämnat den smala vägen. Att dagligen ångra vår synd, bekänna den och lämna den hindrar oss att vika av från den smala vägen och bli självsäkra syndare.

När vi ser vår synd ska vi inte förtvivla. Gud har gett oss detta löfte: Om vi bekänner våra synder så är Gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. När vi fallit i synd så ska vi veta att vi har en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus, och han är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder och inte bara för våra utan för hela världens. Detta evangelium tröstar våra hjärtan och gör oss vissa i vår tro. Denna tro hindrar oss från att vika av från den smala vägen och falla i missmod, förtvivlan och andra svåra synder. Det är ett liv i omvändelse från synden och tro på Jesus vår Frälsare. Det finns ingen annan väg till livet. Jesu är vägen, sanningen och livet.

I sitt ord håller Gud fram för oss målet för vår vandring – himmelens härlighet. Gud, som inte kan ljuga, har lovat att var och en som tror på Sonen har evigt liv. Och även om vi är få så är vi trygga när vi håller oss till Guds ord. För de många är det något annat som inger trygghet. Att tänka och leva som de flesta känns tryggt. Men Jesus säger att det inte alls är tryggt att tro som de flesta eller leva som de flesta lever. Att de är många hjälper inte. Många vandrar den breda väg som leder till fördärvet.

Det är inte tankar i tiden, och värderingar som de flesta har som är vår vägvisare i tro och liv. Det är Guds ord som är vår vägvisare på den smala vägen som leder till livet. Psalmisten skriver: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”Därför ska vi ägna oss åt Guds ord och ofta läsa vår Bibel och bevara ordet i våra hjärtan. Det är tryggt. Amen.

Låt oss be!
HERRE, du vår käre Fader, du har gett oss ditt ord som lär oss vad vi ska tro och hur vi ska leva. Helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Du har sänt din Son som världens Frälsare. Sänd din Ande i våra hjärtan så att vi tror på din Sons Jesu Kristi namn och älskar varandra så som du befallt oss. Låt ingen föra oss vilse utan behåll oss på den smala vägen som leder till livet. Amen.