Predikan i S:t Jakobs evangelisk-lutherska församling i Piteå av Stefan Hedkvist över Matt 11:28-30 på femtonde söndagen efter trefaldighet.

28 september 2025

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

28 Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. 29 Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, 30 för mitt ok är milt och min börda är lätt.”

Låt oss be!
Herre Jesus, vår Frälsare, ditt evangelium är en Guds kraft som ger frälsning till var och en som tror. Sänd din Ande att upplysa oss med sina gåvor så att vi blir bevarade i en rätt tro. Amen.

Det kan låta som godtycke när vi i versen före dagens evangelium hör Jesus säga: Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. Men Jesus är ingen oberäknelig härskare som efter humör uppenbarar sig för den ene men inte den andre, visar nåd mot en men inte mot en annan. Nej, sammanhanget visar att det värsta som kan hända en människa är att hon får som hon vill. När man envist står emot evangeliet går det vidare till andra. Jesus hade han strax förut uttalat ve-orden över de obotfärdiga städerna Korasin, Betsaida och Kapernaum. Jesus hade visat folket i dessa städer en överflödande nåd, där hade han predikat evangelium och utfört gudomliga kraftgärningar. Men de ville inte omvända sig och tro på honom. De brydde sig inte heller om Jesu varning. Nu skulle de få som de ville, med konsekvens att de skulle gå förlorade. En människa kan envist säga nej, med risk att det frälsande evangeliet går vidare till andra, att Jesus lämnar för att gå till andra. Kom ihåg vad som hände i Nasaret. Folket blev arga när de hörde Jesu predikan, så till den grad att de försökte döda honom. Men det heter: han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare. Att så kan ske när man vänder sig mot evangeliet var just vad Jesus varnat för med exempel från profeterna Elia och Elisa. Evangeliet går till andra.

Det finns en annan tankelinje också i sammanhanget. Jesus prisade Fadern, himlens och jordens Herre, för att han har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Paulus utvecklar det i breven: Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. …det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud. Så ser vi än idag Guds rike fyllas av små barn genom dopet, och enkla människor som samlas till gudstjänst. Visst finns där välutbildade med framstående uppgifter i samhället, men det är inget som utmärker kyrkan. Det var inte den samhällsklass som Josef av Arimatea, rådsherren Nikodemus eller Paulus själv tillhörde som utmärkte fornkyrkan utan enkla fiskare. Det handlar om Guds ära, för att ingen ska berömma sig.

Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Och det finns bara ett sätt att förbereda folk i allmänhet för evangeliet. Tänk på hur Johannes döparen förberedde folket för Messias ankomst. Han förkunnade både lag och evangelium. När lagen träffar samvetet håller inte längre en falsk förtröstan på egen vishet och klokhet, egna krafter och gärningar. Men när någon börjar misströsta om sin egen förmåga och förträfflighet är hjälpen nära. Då räknas hon inte längre till de visa och kloka som Gud döljer sin nåd för utan till de små som Gud uppenbarar den för. ”De små” kan syfta på små barn som ordet egentligen betyder, men också på alla som insett att i andliga ting är de i behov av den ende sanne Gudens hjälp, vård, fostran, ledning och undervisning.

Åter till den ursprungliga tankelinjen. I versen före vår predikotext hör vi Jesus säga: Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. När Jesus säger att allt har blivit överlämnat åt honom så syftar han på sin mänskliga natur. Till sin gudomliga natur är Sonen evig, allsmäktig, allvetande, oföränderlig, han äger all ära osv. Ingenting kan läggas till eller tas ifrån den gudomliga naturen. Men från det ögonblick Guds Son blev människa överlämnades allt åt honom också såsom människa. Hela Guds fullhet bor i Marias son som i sin egen kropp. Jesus har också såsom människa all makt i himlen och på jorden. All ära och vishet tillhör honom. Det heter om honom: I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. Den som söker kunskap om Gud ska inte söka den hos den här världens visa och kloka, alltså hos filosoferna eller i deras skrifter, bland forskare och vetenskapsmän, politiker och ledare, utan hos Jesus och i hans ord. Det är ett stort löfte knutet till det för Jesus säger: Den som hör mitt ord och tror honom som sänt mig har evigt liv.

Egentligen är det bara Gud som känner Gud. Det heter: han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen. Eller som Jesus här säger: ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. Och på ett annat ställe heter det: Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Alla människor har en viss kunskap om Gud, eller borde ha det. Av skapelsen borde alla förstå att det finns en Skapare, att han är gudomlig, mäktig och vis. Och alla har en aning om hur Gud vill att vi ska leva. Han har skrivit det i människans hjärta och samvetet vittnar om det. Även om vi tar vara på den kunskapen så kan vi ändå aldrig komma fram till en frälsande kunskap om Gud – för ingen har kunnat räkna ut Guds frälsningsplan för det falla människosläktet. Jesus har uppenbarat vem Gud är och hurdan han är. Evangeliet förkunnar en hemlighet som ingen kunnat räkna ut: att att vi har en nådig Gud för Kristi skull. Detta är den frälsande kunskapen om Gud: att han har nådig mot oss för Kristi skull.

Detta nådiga sinnelag hos Gud uppenbarar Jesus för oss när han fortsätter och säger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. För vår frälsnings skull ska vi komma till Jesus och han vill att alla ska komma till honom: kom till mig alla… – evangeliets löfte gäller alla människor utan undantag eller inskränkningar. När Jesus säger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor innebär det inte att Guds nåd bara gäller vissa människor, nämligen de som arbetar och bär på tunga bördor. Nej, evangeliets inbjudan gäller alla och Gud är nådig mot alla och förlåter allas synder för Kristi skull. Det heter ju: Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser… Att Kristus här uttryckligen riktar inbjudan till dem som arbetar och bär på tunga bördor beror på att det är bara de som tar emot evangeliet.

Fast de visa och kloka som kritiserar Jesus också är återlösta och förlåtna så är budskapet om förlåtelsen inte rätt budskap för dem, och de tar inte heller emot det om de får höra det. Nej, de ska först höra Guds bud för att samvetet ska träffas. Det är gemensamt för alla. När vi hör Guds bud går larmklockan i samvetet och vi förstår att vi inte uppfyllt Guds krav, att vi står med skuld inför Gud. Det är inget vi kan ändra på även om vi försöker aldrig så mycket. Vi kan inte sudda ut vilka vi är och vår livshistoria, vi kan inte frälsa oss själva. Det är tungt att inse att det är så. De som insett det räknas till dem som bär på tunga bördor. Den tunga bördan är samvetets dom. Men alla som har ängsliga och förskräckta samveten får nu inbjudan att komma till Jesus: Kom till mig…så skall jag ge er vila.

Förr drog vi ofta upp gränsen mot synergisterna, men nu vet jag inte om alla vet vad som menas med det. Synergism på detta område innebär att människan samarbetar med Gud på sin frälsning. Synergisterna uppfattar lagens befallningar och evangeliets inbjudan på samma sätt och fattar varken det ena eller det andra. De menar att en uppmaning är meningslös om vi inte kan göra det, om än bara svagt som en antydan. När de hör lagen säga ”du skall” så drar de slutsatsen att vi kan det också, om än svagt och vacklande, annars vore det meningslöst att befalla det. Samma sak med evangeliets inbjudan: ”kom”. Då tänker de: eftersom Kristus uppmanar oss att komma så måste det finns någon liten förmåga att komma, annars vore det meningslöst att uppmana till det. Men detta är ingen biblisk lära. Det är ett exempel på hur människor med sin vishet och klokhet står emot evangeliet. De fattar det inte, det är dolt för dem.

Lika lite som lagens befallning ”ni ska vara heliga som Herren er Gud är helig” bevisar att människan kan prestera gudomlig helighet av egna krafter, lika lite bevisar evangeliets uppmaning ”kom” att människan av sina egna krafter kan komma till Kristus. Nej, när evangeliet uppmanar ”kom” så är dessa ord kraftiga och verksamma och gör så att vi kommer och ordet för oss fram till Jesus. Ordet är verksamt på samma sätt som när Jesus sa till Lasarus i graven ”kom ut”. Orden vara verksamma och uppväckte honom och förde honom ut utan hans egen medverkan, för en som är död medverkar inte till något.

Jesu uppmaning ”kom till mig… så ska jag ge er vila” är evangeliets inbjudan. Det skapar själv att vi kommer. Och att vi kommer beror inte på vår förmåga utan Guds dragkraft, som Jesus säger på ett ställe: ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom. Insikten om att vår frälsning ligger helt och hållet i Guds hand gör oss trygga. Vår Frälsare har inbjudit oss och Gud har dragit oss till honom. Han har gett oss vila i förtröstan på att han gjort allt som krävs för vår frälsning, inget är kvar för oss att göra.

Jesus fortsätter nu och lär oss om det kristna korset som följer på tron: Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt. Här i världen blir de troende föraktade för sin tros skull. Satan angriper med förskräckelser, motgångar och sjukdomar som han gjorde med Job. Dessutom måste vi kämpa mot synden som häftar vid oss. Alla lidanden som vi får utstå för att vi är kristna kallas ”Kristi kors” eller hans ”ok”. Men hans ok är milt och hans börda är lätt jämfört med lagens tunga börda. Det onda samvetet och lagens förbannelse är en olidlig börda som ingen orkar bära utan att gå under. Men Jesus har gett oss ro för våra själar. Genom tron på honom har vi frid med Gud. Därför är Kristi kors som följer på tron ingen tung börda utan ett milt ok och en lätt börda. Ja, vi kan till och med som Paulus glädja oss och berömma oss under korset: vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss. Amen.

Låt oss be!
Herre Jesus, all makt ligger i din hand och du har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat. Vi är evigt tacksamma för ditt frälsande evangelium som nått även till oss. Hjälp oss bryta ner de tankebyggnader människor reser mot ditt frälsande budskap, sig själva till skada. Amen