Enligt Bibeln är ju pengarna en rot till allt ont, och penningbegäret har fått många människor bort ifrån Bibeln och tron på Herren Kristus. Hur ska vi då förstå söndagens text om den otrogne förvaltaren. Den Heliga Skrift har en undervisning när det gäller vårt förvaltarskap som tar exempel ur denna världen när det gäller att handla klokt. I slutet av det 14:e kapitlet hos Lukas framställs skillnaden mellan trons barn och otrons barn i deras förhållande till Guds nåd. Söndagens text talar om deras olika sätt att förhålla sig till denna världens goda. Otrons barn tjänar därmed Mamon, medan trons barn tjänar Gud. Det är också i detta kapitel där det avslutas med berättelsen om Lasarus som en allvarlig påminnelse, hur det går om man bara tänker glädje och fest och glamor och inte känner tänker på att vi alla har en odödlig själ.

I ett visst avseende bör Guds barn ha världens barns handlande som föredöme. De ska använda det jordiska goda för sina himmelska syften med lika stor klokhet som världens barn använder det för sina jordiska syften. Den orättrådige förvaltaren är en illustration till detta. Han använde penningen helt hänsynslöst i sin Mamonsdyrkan. Lika fullständigt bör Guds barn underordna sitt sätt och handskas med pengar under Guds Andes ledning. Detta sker då varken orättrådigt eller orättfärdigt.

Många människor brukar bli chockade av liknelsen om den otrogne förvaltaren. Här berättas det om en förskingrare, som förstår att klara upp det hela genom att i sista stund göra ytterligare förskingringar och skaffa sig medbrottslingar och sedan får beröm ”för att han handlat klokt”. Hur går detta ihop egentligen

För att förstå liknelsen måste vi komma ihåg, att inte alla liknelser är av samma slag i vår Bibel. Jesus har en tanke med allt han säger och berättar.  Ibland är meningen att ”vi ska gå och göra på samma sätt” som i liknelsen om den barmhärtige samariten eller publikanen som ödmjukade sig i templet. Men det är inte alltid på det sättet som Jesus framställer sina liknelser. Mannen som fann en skatt i en annans åker begick ju bedrägeri. Domaren i liknelsen om den enträgna änkan – älskade varken Gud eller människor.

Förvaltaren kunde inte undgå att förstå och inse följderna av sitt handlande i förhållande till husbonden. Han skulle komma att stå i så stor skuld till husbonden, och det var så illa så han visste att inte skulle kunna försörja sig. Men om han ännu kunde använda sig av husbondens förmögenhet till att göra andra välvilligt inställda mot honom, då skulle han kanske få det ordnat för sig för framtiden. Genom att på husbondens bekostnad efterskänka sina medmänniskors skulder skulle dessa komma att stå i tacksamhetsskuld till honom. En klok idé i en omöjlig situation!

Just så går det också till i Guds rike. I vår omöjliga situation efter syndafallet kan vi inte annat än fortsätta att tänka på vad Gud ger till var och en av oss av nåd för Kristis skull. Genom att predika denna stora nåd också för andra syndare, att få den stora skulden efterskänkt som de egentligen borde betala knyter vi dem evangelium till Gud rike.